Född
1673-02-12
i Uppsala
1
.
Död
1740-06-03
i Karlstad.
MagnusAurivillius
Född
1673-02-12
i Uppsala
1
.
Död
1740-06-03
i Karlstad.
Levnadsbeskrivning
Superintendent
Född
1673-02-12
i Uppsala
1
.
Död
1740-06-03
i Karlstad.
Hans moder och farbror Erik Aurivillius, Professor i Uppsala, hade om hans uppfostran den sorgfälligase vård. Vid sex års ålder blev han, i Dec. 1679, så kallad Cautions-student i Uppsala. År 1685 avlade han fullständig Studentexamen och inskrevs i Gestrike Nation. Under mycken torftighet hjälpte han sig fram genom konditionerande och blev Magister i Uppsala 1700. Han var Ultimus vid promotionen. prästvigd i Uppsala 16/8 1701, och var då antagen till Collega vid Stor-Skolan i Stockholm. Han tjänstgjorde därjämte som Adjunkt vid St. Clara församling och Huspredikant hos Assesorn i Bergskollegium Clas Ankarström. Ehuru i Stockholm känd som en med de lyckligaste och bästa gåvor utrustad Predikant, såg han likväl där sig ingen befordran, varför han, som vikarie åt Drabantpredikanten Sandmark, begav sig till Armen i Polen. TIll resan upplånade han pengar av sina bekanta och anträdde Danzig 12/8 1703. Först i December kom han till högkvarteret i Marienburg, där han genast 1: sönd. i Advent måste predikat för Carl XII, varom han först aftonen innan blev underrättad. Följde sedan Hov-Cleceriet till Heilsberg, där det var stationerat, och fick genast där i uppdrag, att i ordinarie Regementsprästens ställe förrätta pastorssysslan vid Livregementet. Dagen efter det han till Regementets station var kommen, erhöll han befallning att, som Legationspräst, åtfölja Generalmajor Greve Arvid Horn, på dess Ambassad till Warschau 1704. Här blev han i Augusti, med hela beskickningen, tillfångatagen och förd till Sachsen. Under denna fångenskap fick han, genom Greve Horns bemedlande och på hans bekostnad, tillfälle att besöka universiteten i Leipzig, Wittenberg och Halle, och göra bekantskap med där då varande utärkta lärare. Av den namnkunnige Franke, som då var professor i Halle, fick han rådet att aldrig skriva någon predikan, utan blott tala vad som föll honom in., då han kom upp i predikstolen, ett råd som dock Aurivillius icke följde. Efter några månaders fångenskap blev han lösgiven, och återkom till svenska lägret, samt förordnades den 8/5 1705 till Notarie i Hov- och Fältconsistoriet. Han följde sedan konungen in i Ukraina och ut därifrån, efter dt olyckliga slaget vid Poltava, under många mödor och fararo, till Bender. Där blev han 1709 konungens biktfader och Preses vid det lilla Fält-Consistorum som då fanns. Under sin besvärliga tjänstgöring i fält var han i mången dödsfara. En gång blev han därutur fräst genom sin Bibel, den han bar under armen och vilken mottog en muskötkula, som eljest hade träffat honom i sidan. Denna bibel , i vilken kulan fastnade, var länge, och är förmodligen fortfarande, förvarad av hans Avkolingar. Var närvarande vid den så kallade "Kalabaliken i Bender" och råkade efter den i en kort fångenskap hos turkarna. På S:t Marie Församlings i Stockholm kallelse till Kyrkoherde, utnämndes han därtill v Konungen 9/9 1712, men fick det oaktat icke tillstånd att resa hem, utan måste framgent intill 1715 följa Konungen. Då , efter nära 12 års frånvaro, återkom han till Stockholm och emottog sitt Pastorsämbete. Under sin tjänstetid inträffade med honom den besynnerligheten, att, ehuru gammal och erfaren präst, han, för en lång tid anfölls, var gång han skulle uppgå på predikstolen och förrätta sina ämbetssysslor, av en sådan förskräckelse och ängslan, att, som han själv berättade, "han hellre hade gått till vilket dödsstraff som helst". Den 30/7 1730 erhöll han fullmakt på Superintendentsämbetet i Karlstad, vilket han 1732 tillträdde. Vid Teologoe Doktorspromotionen i Uppsala 23/2 1732 var han Primus. Riksdagsman 1719, 1720, 1727, 1731, 1734 och 1738. Var dessutom fullmäktig i Banken, satt i kommisionen över Görtz, Wellingk, Reduktions- och Defensionsverket, Eclesiastike Deputition m. fl. Likpredikan över honom höll Kyrkoherden i Wäsehärad, Prosten Elof Fryxell. Hans lik blev därpå fört till Uppsala och nedsatt i familjegraven i Domkyrkans Högkor. Aurivillius hade ett blygsamt och försynt, men stundom, isynnerhet på ålderdomen, även häftigt sinnelag, som dock snart blidkades. Sedan han vunnit befordran var han alltid förnöjsam och glad, men så länge han i sin ungdom därom misströstade och hade knapp bärgning, berättar han själv, "att han var nära förtvivlan, isynnerhet som han befarade, det hans faders goda namn, det han hörde av ala berömmas, skulle af honom och hans nedriga tillstånd komma att lida något men".
