Ansedel Bröt-Anund

En av Adils efterträdare på konungastolen i Uppsala hette Anund. Också han var en mäkta rik man och därtill en god och rättsinnig konung, som använde sina rikedomar till landets bästa. Stora sträckor av Svea land voro vid denna tid dels ödemarker, där ingenting växte, dels vilda skogar. Inga banade vägar funnos, ej heller broar över strömmarna. Men annorlunda blev det, då konung Anund kom till väldet. Han lät anlägga vägar och bygga broar, och stora ofruktbara marker lät han röja och bryta upp, så att de kunde besås med både korn och havre. Härigenom blev det så stort välstånd i landet, att folket aldrig hade haft bättre dagar. Många kungsgårdar lät Anund bygga i de nyuppodlade trakterna, och folket började också bygga bättre bostäder åt sig. De bostäder, som förut funnos, voro uppförda av kvistar och lera. Nu byggdes hus av timmer, samman-tfogat med ler. Dessa bostäder voro så kallade ryggåsstugor med låga väggar och sluttande tak. I hvarje hus fanns blott ett rum. Endast kungsgårdarna innehöllo flera. Fönstren sutto i taket och utgjordes av öppna gluggar, försedda med brädluckor, som kunde dragas för. Golvet bestod av hårt trampad lera, och mitt på golvet låg eldstaden, varifrån röken leddes ut genom ett hål i taket. Konung Anund var mycket älskad av folket, som gav honom namnet Bröt-Anund, därför att han hade brutit upp så mycket jord. Men icke heller denne gode konung fick dö en naturlig död. Även han drabbades av olyckan. En höst, då han och hans män voro på väg till en kungsgård, benämnd Himmelshed, kommo de till en djup dal, omgiven av höga fjäll. På fjällen lågo stora massor av snö. Mycket regn kom. Snö rasade ned från ett berg och tog med sig i fallet en myckenhet sten och ler. Allt detta föll ned över den förbifarande kungliga ryttarskaran och dödade konungen och flera av hans män.

Bröt-Anund


     
 
   
 
     
 
   
 


Levnadsbeskrivning

En av Adils efterträdare på konungastolen i Uppsala hette Anund. Också han var en mäkta rik man och därtill en god och rättsinnig konung, som använde sina rikedomar till landets bästa. Stora sträckor av Svea land voro vid denna tid dels ödemarker, där ingenting växte, dels vilda skogar. Inga banade vägar funnos, ej heller broar över strömmarna. Men annorlunda blev det, då konung Anund kom till väldet. Han lät anlägga vägar och bygga broar, och stora ofruktbara marker lät han röja och bryta upp, så att de kunde besås med både korn och havre. Härigenom blev det så stort välstånd i landet, att folket aldrig hade haft bättre dagar. Många kungsgårdar lät Anund bygga i de nyuppodlade trakterna, och folket började också bygga bättre bostäder åt sig. De bostäder, som förut funnos, voro uppförda av kvistar och lera. Nu byggdes hus av timmer, samman-tfogat med ler. Dessa bostäder voro så kallade ryggåsstugor med låga väggar och sluttande tak. I hvarje hus fanns blott ett rum. Endast kungsgårdarna innehöllo flera. Fönstren sutto i taket och utgjordes av öppna gluggar, försedda med brädluckor, som kunde dragas för. Golvet bestod av hårt trampad lera, och mitt på golvet låg eldstaden, varifrån röken leddes ut genom ett hål i taket. Konung Anund var mycket älskad av folket, som gav honom namnet Bröt-Anund, därför att han hade brutit upp så mycket jord. Men icke heller denne gode konung fick dö en naturlig död. Även han drabbades av olyckan. En höst, då han och hans män voro på väg till en kungsgård, benämnd Himmelshed, kommo de till en djup dal, omgiven av höga fjäll. På fjällen lågo stora massor av snö. Mycket regn kom. Snö rasade ned från ett berg och tog med sig i fallet en myckenhet sten och ler. Allt detta föll ned över den förbifarande kungliga ryttarskaran och dödade konungen och flera av hans män.


Gifte och barn



.
Ingjald Illråde. Konung
Död omkring 650 [1] .
Svensk konung. Legenden berättar om en Ingjald Illråde som på listigt och grymt såg till att döda alla småkungar i Sverige för att själv bli ensam herre på täppan. Om och i så fall när den obehaglige Ingjald existerade är osäkert, men tillvägagångssättet stämmer väl in på hur riken har enats, inte bara i våra nordiska grannländer utan också över stora delar av världen. Sagan om Ingjald Illråde Det var ej blott en konung i Sverige vid denna tid. Landet var delat i många fylken eller landskap, och varje sådant fylke styrdes av en så kallad fylkeskonung. Men uppsalakonungen var dock den mäktigaste. Han rådde över alla fylkeskonungarna. Bröt-Anund hade en son vid namn Ingjald, och en av fylkeskonungarna hade en son vid namunAlf. Då båda dessa konungasöner voro sex år gamla, voro de en gång med om att fira en offerfest i Uppsala. När festen var slut, sade Ingjald till Alf: "Nu månde vi leka krig, du och jag. Du har en krigshär, och jag har en. Men det är endast vi två, som skola kämpa med varandra." "Sådan kamp kallas envig", svarade Alf, "och den leken vill jag gärna leka." Därmed började gossarna att kämpa. Snart blev Ingjald, som var den minste, fälld till marken, och detta förtröt honom så, att han började bittert gråta. Ingjald uppfostrades ej av sin fader utan av en kämpe, benämnd Svipdag. Då nu denne hans fosterfader hörde, att Ingjald grät och att han var svagare än Alf, utropade han: "En stor skam är det för Ingjald, att han låtit besegra sig." Nästa dag stekte Svipdag ett varghjärta, som han sedan lät Ingjald äta upp för att därigenom göra honom modig och stark. Ingjald blev efter den dagen icke blott modig utan även mera grym och elak än andra människor. Efter Bröt-Anunds död ärvde Ingjald riket. Men högligen förtröt det honom, att så många fylkeskonungar funnos i landet. Dem skulle han röja undan, det beslöt han, men ej omtalade han för någon, hur detta skulle gå till. På den tiden var det en sed i landet, att efter en konungs död arvöl skulle firas av efterträdaren, innan denne fick uppstiga på konungastolen. Arvingen till riket skulle under festen sitta på en pall nedanför konungastolen, tills ett stort dryckeshorn, kallat bragebägaren, blivit inburet. Då detta skett, skulle han stiga upp från pallen, fatta bragebägaren och därvid giva något högtidligt löfte samt sedan tömma den. Därefter fick han uppstiga på konungastolen och mottaga hälsning som laglig konung. För att så fira arvöl efter sin fader lät Ingjald bygga en stor sal. I denna lät han göra sju högsäten, ett för sig och ett för var och en av de sex fylkeskonungar, som styrde över de fylken, vilka lågo närmast omkring Uppsala välde. Den stora festdagen kom. Salen fylldes av kämpar och många förnämliga män. Därefter intogo de sex fylkeskonungarna sina platser. Sist inträdde Ingjald och satte sig på sin pall nedanför konungasätet. Festen firades med fröjd och gamman i sju konungars sal. Sorl och glam hördes vida omkring. Men plötsligt blev det tyst i salen. Bragebägaren inbars och lämnades till Ingjald. Löftets stund var inne. Den unge konungen fattade bägaren, reste sig upp och uttalade sitt löfte med hög och ljudelig stämma: "Jag svär att öka mitt rike åt alla sidor eller ock sätta livet till." Efter detta djärva löfte tömde han bragebägaren och steg upp i konungastolen. Därefter hälsades han av de närvarande som uppsalakonung. Alla fylkeskonungarna hade bleknat av förskräckelse. Väl förstodo de, att det var dem det hotande löftet gällde. Men ingen vågade göra en fråga eller yttra ett ord. Då det led fram på natten, somnade Ingjalds gäster, men snart vaknade de av hetta och rök. Salen, där de lågo, stod i ljus låga! Med all kraft försökte de tränga sig ut, men vid varje dörr stodo beväpnade män, vilka höggo ned alla som försökte fly ur den brinnande salen. De sex fylkeskonungarna blevo därför innebrända och med dem alla deras män. Det var nu en lätt sak för kung Ingjald att hålla sitt löfte. Genast lade han de innebrända konungarnas fylken under Uppsala välde och tog skatt av deras folk. Men hatad blev Ingjald av alla sina undersåtar efter den illgärning han hade begått. Folket kallade honom Ingjald Illråde, och så kallas han ännu i dag i alla skrifter, som handla om honom. Ingjald upphörde ej att genom svek och list öka sitt rike. Det säges, att han låtit innebränna inalles tolv fylkeskonungar, så att han vid sin död var ensam herre över största delen av Svitjod. Ingjald hade med sin hustru en son och en dotter. Sonen hette Olov och blev kallad Trätälja, därför att han lät uppröja skog och mark i Värmland, vilket landskap därigenom snart blev en uppodlad bygd. Olovs ättlingar blevo konungar i Norge, och många bland dessa voro stora och namnkunniga män. Ingjalds dotter hette Åsa. Hon hade liksom sin fader ett argt och svekfullt sinnelag. Med konung Gudröd i Skåne blev hon gift. Honom övertalade hon att dräpa sin broder och samregent, Halvdan Snälle. Därefter dräpte Åsa själv, på sin faders inrådan, sin man Gudröd. Men Halvdan Snälle hade en son vid namn Ivar, som vart svårligen förgrymmad, då han sporde vad som hade hänt hans fader och farbroder. "Gruvligen skall ,jag hämnas deras död", sade han. Och så begav han sig av med en stor krigshär på väg till Räninge gård på Fogdön i Mälaren, där han visste att Ingjald och Åsa då uppehöllo sig. En spåkvinna sände Ingjald följande varning: "Tag dig i akt, Ingjald, ty din dödsfiende Ivar nalkas dig med en övermäktig skara av krigare." Men hur skulle Ingjald nu kunna försvara sig? Någon krigshär kunde han här ej uppställa, och så hatad var han, att hans egna män ej ville hjälpa till att gömma honom för fienden eller på annat sätt försvara honom. Ingjald insåg, att han nu måste dö. Men icke skulle han falla för Ivars svärd. Hellre ville han döda sig själv. Pä Räninge gård ställde han då till ett stort gästabud och lät sina män dricka sig rusiga. När de alla på natten voro tungt insomnade, tände han eld på huset och innebrände där sig själv, sin dotter Åsa och alla sina män. Så slutar sagan om Ynglingaätten.


Källor

  1. G. Molin släktbok
Personregister    Efternamnsregister    Ortsregister

Version 3 2019-08-30 Framställd 2019-08-30 med hjälp av Disgen version 2016.