Ansedel
Ingjald Illråde
-0650?
Konung.
Död omkring 650. [1]
|
|
Ingjald Illråde.
Död omkring 650. [1]
Konung.
|
f
Bröt-Anund .
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Levnadsbeskrivning
Svensk konung.
Legenden berättar om en Ingjald Illråde som på listigt och grymt såg till att döda alla småkungar
i Sverige för att själv bli ensam herre på täppan. Om och i så fall när den obehaglige Ingjald
existerade är osäkert, men tillvägagångssättet stämmer väl in på hur riken har enats, inte bara i
våra nordiska grannländer utan också över stora delar av världen.
Sagan om Ingjald Illråde
Det var ej blott en konung i Sverige vid denna tid. Landet var delat i många fylken eller
landskap, och varje sådant fylke styrdes av en så kallad fylkeskonung. Men uppsalakonungen
var dock den mäktigaste. Han rådde över alla fylkeskonungarna.
Bröt-Anund hade en son vid namn Ingjald, och en av fylkeskonungarna hade en son vid
namunAlf. Då båda dessa konungasöner voro sex år gamla, voro de en gång med om att fira
en offerfest i Uppsala. När festen var slut, sade Ingjald till Alf: "Nu månde vi leka krig, du och
jag. Du har en krigshär, och jag har en. Men det är endast vi två, som skola kämpa med
varandra." "Sådan kamp kallas envig", svarade Alf, "och den leken vill jag gärna leka."
Därmed började gossarna att kämpa. Snart blev Ingjald, som var den minste, fälld till marken,
och detta förtröt honom så, att han började bittert gråta. Ingjald uppfostrades ej av sin fader
utan av en kämpe, benämnd Svipdag. Då nu denne hans fosterfader hörde, att Ingjald grät
och att han var svagare än Alf, utropade han: "En stor skam är det för Ingjald, att han låtit
besegra sig." Nästa dag stekte Svipdag ett varghjärta, som han sedan lät Ingjald äta upp för
att därigenom göra honom modig och stark.
Ingjald blev efter den dagen icke blott modig utan även mera grym och elak än andra
människor. Efter Bröt-Anunds död ärvde Ingjald riket. Men högligen förtröt det honom, att så
många fylkeskonungar funnos i landet. Dem skulle han röja undan, det beslöt han, men ej
omtalade han för någon, hur detta skulle gå till. På den tiden var det en sed i landet, att efter
en konungs död arvöl skulle firas av efterträdaren, innan denne fick uppstiga på
konungastolen. Arvingen till riket skulle under festen sitta på en pall nedanför konungastolen,
tills ett stort dryckeshorn, kallat bragebägaren, blivit inburet. Då detta skett, skulle han stiga
upp från pallen, fatta bragebägaren och därvid giva något högtidligt löfte samt sedan tömma
den. Därefter fick han uppstiga på konungastolen och mottaga hälsning som laglig konung.
För att så fira arvöl efter sin fader lät Ingjald bygga en stor sal. I denna lät han göra sju
högsäten, ett för sig och ett för var och en av de sex fylkeskonungar, som styrde över de
fylken, vilka lågo närmast omkring Uppsala välde. Den stora festdagen kom. Salen fylldes av
kämpar och många förnämliga män. Därefter intogo de sex fylkeskonungarna sina platser. Sist
inträdde Ingjald och satte sig på sin pall nedanför konungasätet. Festen firades med fröjd och
gamman i sju konungars sal. Sorl och glam hördes vida omkring. Men plötsligt blev det tyst i
salen. Bragebägaren inbars och lämnades till Ingjald. Löftets stund var inne. Den unge
konungen fattade bägaren, reste sig upp och uttalade sitt löfte med hög och ljudelig stämma:
"Jag svär att öka mitt rike åt alla sidor eller ock sätta livet till." Efter detta djärva löfte tömde han
bragebägaren och steg upp i konungastolen. Därefter hälsades han av de närvarande som
uppsalakonung.
Alla fylkeskonungarna hade bleknat av förskräckelse. Väl förstodo de, att det var dem det
hotande löftet gällde. Men ingen vågade göra en fråga eller yttra ett ord. Då det led fram på
natten, somnade Ingjalds gäster, men snart vaknade de av hetta och rök. Salen, där de lågo,
stod i ljus låga! Med all kraft försökte de tränga sig ut, men vid varje dörr stodo beväpnade
män, vilka höggo ned alla som försökte fly ur den brinnande salen. De sex fylkeskonungarna
blevo därför innebrända och med dem alla deras män. Det var nu en lätt sak för kung Ingjald
att hålla sitt löfte. Genast lade han de innebrända konungarnas fylken under Uppsala välde
och tog skatt av deras folk.
Men hatad blev Ingjald av alla sina undersåtar efter den illgärning han hade begått. Folket
kallade honom Ingjald Illråde, och så kallas han ännu i dag i alla skrifter, som handla om
honom. Ingjald upphörde ej att genom svek och list öka sitt rike. Det säges, att han låtit
innebränna inalles tolv fylkeskonungar, så att han vid sin död var ensam herre över största
delen av Svitjod.
Ingjald hade med sin hustru en son och en dotter. Sonen hette Olov och blev kallad Trätälja,
därför att han lät uppröja skog och mark i Värmland, vilket landskap därigenom snart blev en
uppodlad bygd. Olovs ättlingar blevo konungar i Norge, och många bland dessa voro stora och
namnkunniga män. Ingjalds dotter hette Åsa. Hon hade liksom sin fader ett argt och svekfullt
sinnelag. Med konung Gudröd i Skåne blev hon gift. Honom övertalade hon att dräpa sin
broder och samregent, Halvdan Snälle. Därefter dräpte Åsa själv, på sin faders inrådan, sin
man Gudröd.
Men Halvdan Snälle hade en son vid namn Ivar, som vart svårligen förgrymmad, då han sporde
vad som hade hänt hans fader och farbroder. "Gruvligen skall ,jag hämnas deras död", sade
han. Och så begav han sig av med en stor krigshär på väg till Räninge gård på Fogdön i
Mälaren, där han visste att Ingjald och Åsa då uppehöllo sig. En spåkvinna sände Ingjald
följande varning: "Tag dig i akt, Ingjald, ty din dödsfiende Ivar nalkas dig med en övermäktig
skara av krigare."
Men hur skulle Ingjald nu kunna försvara sig? Någon krigshär kunde han här ej uppställa, och
så hatad var han, att hans egna män ej ville hjälpa till att gömma honom för fienden eller på
annat sätt försvara honom. Ingjald insåg, att han nu måste dö. Men icke skulle han falla för
Ivars svärd. Hellre ville han döda sig själv. Pä Räninge gård ställde han då till ett stort gästabud
och lät sina män dricka sig rusiga. När de alla på natten voro tungt insomnade, tände han eld
på huset och innebrände där sig själv, sin dotter Åsa och alla sina män. Så slutar sagan om
Ynglingaätten.
Gifte och barn
Källor
-
G. Molin släktbok
Framställd 2024-08-27 med hjälp av Disgen version 8.2d.