En av Adils efterträdare på konungastolen i Uppsala hette Anund. Också han var en mäkta rik
man och därtill en god och rättsinnig konung, som använde sina rikedomar till landets bästa.
Stora sträckor av Svea land voro vid denna tid dels ödemarker, där ingenting växte, dels vilda
skogar. Inga banade vägar funnos, ej heller broar över strömmarna. Men annorlunda blev det,
då konung Anund kom till väldet. Han lät anlägga vägar och bygga broar, och stora ofruktbara
marker lät han röja och bryta upp, så att de kunde besås med både korn och havre.
Härigenom blev det så stort välstånd i landet, att folket aldrig hade haft bättre dagar.
Många kungsgårdar lät Anund bygga i de nyuppodlade trakterna, och folket började också
bygga bättre bostäder åt sig. De bostäder, som förut funnos, voro uppförda av kvistar och lera.
Nu byggdes hus av timmer, samman-tfogat med ler. Dessa bostäder voro så kallade
ryggåsstugor med låga väggar och sluttande tak. I hvarje hus fanns blott ett rum. Endast
kungsgårdarna innehöllo flera. Fönstren sutto i taket och utgjordes av öppna gluggar, försedda
med brädluckor, som kunde dragas för. Golvet bestod av hårt trampad lera, och mitt på golvet
låg eldstaden, varifrån röken leddes ut genom ett hål i taket.
Konung Anund var mycket älskad av folket, som gav honom namnet Bröt-Anund, därför att
han hade brutit upp så mycket jord. Men icke heller denne gode konung fick dö en naturlig
död. Även han drabbades av olyckan. En höst, då han och hans män voro på väg till en
kungsgård, benämnd Himmelshed, kommo de till en djup dal, omgiven av höga fjäll. På fjällen
lågo stora massor av snö. Mycket regn kom. Snö rasade ned från ett berg och tog med sig i
fallet en myckenhet sten och ler. Allt detta föll ned över den förbifarande kungliga ryttarskaran
och dödade konungen och flera av hans män.